Tilde är född!

Ja, som ni förstår har jag haft lite annat för mig de senaste dagarna än att sitta framför en dator. Jag har nu förstått skönheten med iPhone också för den kan man kolla mail och sånt medans man ammar, vilket ju är otroligt viktigt att kunna göra... *ler ironiskt* Nä, det finns inget som är så viktigt att göra som att sitta och titta på en bebis som sover. Inget TV-program eller facebookinlägg är mer intressant faktiskt! Tilde (som hon mest troligt ska heta) är ju världens underbaraste bebis och man får inte mycket gjort på dagarna eftersom man kan tillbringa hela tiden med att sitta och titta på henne och prata med henne när hon är vaken. Hon är väldigt harmonisk känns det som. Skriker inte så mycket heller, utan är väldigt nöjd med livet. Iofs så får hon ju uppmärksamhet av minst 4 personer hela tiden så då är det svårt att känna sig ensam och övergiven kanske...

Tänkte jag skulle försöka mig på att skriva ner en förlossningsberättelse. Jag tycker det är så bra att få ha en sån på pränt. Det var t.ex. jättebra för mig att läsa igenom de andra två berättelserna nu nä det var aktuellt med den här förlossningen. Därför kommer min berättelse här:

På kvällen, söndagen den 25:e april, började jag få värkar som kom med en halvtimmes mellanrum ungefär. Dessa tilltog under natten och jag sov mig igenom ett par värkar, men vid 5-6 tiden på morgonen var det 7 minuter mellan dom. Vi gick upp och åt frukost och barnen gick till skolan och då avtog värkarna nästan helt. Under dagen kom de och gick men de var inte så intensiva alls. Något besviken över att inget hänt kom kvällen och värkarna kom tillbaks igen. Hela natten låg jag och halvsov och klockade värkarna som kom först med 30 minuter mellan, sen plötsligt 15 minuter, nån timme senare var det 10 minuter mellan och vid 5-tiden var det plösligt bara 4-6 minuter mellan värkarna. Då började jag bli lite orolig. Vi hade nämligen ingen barnvakt just den här morgonen från kl. 6.30-8 för då jobbade min mamma. Typiskt. Så när värkarna inte avtog utan blev värre och värre så gick jag upp för nu var det svårt att ligga still i sängen och ta värkarna. Så jag gick omkring och kollade på TV emellanåt. Vid 6-tiden vaknade Kimmo och jag meddelade läget. Vi kom då på att dagis/barnomsorgen startar ju faktiskt redan kl. 6.30 så vi ringde till dagis och frågade om vi kunde få komma med våra barn redan kl. 7 för det började bli riktigt jobbigt nu. Det gick jättebra, sa personalen så då lättade iaf en av bördorna på mig. Så vi väckte barnen och åt frukost, ja, de andra åt för jag var INTE så sugen på att äta alls just då utan jag stod bredvid de frukostätande och tog värkarna hängande över en stol. Sen packade vi oss iväg till skola och förlossning. Barnen var något uppspelta men det gick bra ändå att lämna dom på dagis, till min stora förvåning...

Vi åkte vidare till sjukhuset och gick upp till förlossningen (med några pauser för att ta värkar). Vi kom in och fick träffa världens goaste barnmorska som hette Agneta! Vilken härlig människa. Glad och pigg och verkligen mån om att man skulle ha det bra. CTG-kurva och undersökning visade att barnet mådde bra och att jag var öppen 3 cm... *suck* tänkte jag stilla... bara 3 cm (för er som inte vet: 3 cm av 10 cm som det ska vara när det är dags för bebisen att komma ut). Men vi fick iaf bli inskrivna och få ett förlossningsrum c:a 7.40. Jag skulle byta kläder också efter ett tag men det blev som inte av. Jag stod med gåstolen och hängde på den, vilket var skönt för då kunde jag klämma lite på handtagen när det gjorde extra ont. Men jag andades mig igenom värkarna och gungade med höfterna för det är skönt. (nåja, skönt är att överdriva, men det underlättar smärtan iaf). BM Agneta var dock inte nöjd med CTG-kurvan på barnet så därför ville hon sätta en skalpelektrod på bebisen och därmed också ta hinnorna. Det tyckte jag lät mycket bra för då brukar det sätta fart på det hela också, när hinnorna väl försvinner. Så hon gjorde det och jag var då öppen 5 cm. Dock kom det inget fostervatten när hon tog hinnorna, men det spelade ingen roll tyckte hon.

Barnmorskan erbjöd ingen smärtlinding än så länge, men nu börjar det göra verkligen ont och det är svårt att hantera värkarna så jag frågar om jag skulle kunna få testa lite lustgas i alla fall. Så hon fixar fram detta och jag måste tyvärr släppa gåstolen för att slangarna ska räcka, men jag får hänga på sängen istället, fortfarande ståendes. Jag får först inte till det utan slangen verkar igentäppt så lite panik börjar komma inom mig att jag ska få kämpa mig igenom detta utan smärtlindring alls... men så får de till slangarna och jag försvinner in i dimman. Det är verkligen som en sämre fylla, men man är fortfarande medveten, typ, om vad som händer, men det är som att det inte rör en själv nästan. Med Teo fick jag aldrig till lustgasen, men nu får jag så bra istruktioner att jag får av toppen på värkarna, när jag gör på sätt sätt. Underbart (nåja, återigen en överdrift, men i sammanhanget är det otroligt skönt). Nu blundar jag i stort sett hela tiden också för nu är det fokus: jag mot smärtan. Jag står så där ett tag och tar bort masken mellan värkarna, men det dröjer inte länge förrän det inte är något idé att ta bort masken för värkarna kommer hela tiden.
Då säger jag bara "kräkas" och Kimmo ger mig en kräkpåse som blir välanvänd. Jag vet att man brukar kräkas när barnet kommer på det smalaste stället i bäckenet, så jag har lite förhoppning om detta eftersom jag kräkts precis här med de andra två, men min negativa sida i huvudet säger att kräkningarna säkert bara beror på lustgasruset och att de nu kommer att ta lustgasen ifrån mig för jag har fått för mycket... (knäppa tankar man hinner tänka trots situationen... ) Men det är nog som det ska och att det snart är dags.
Jag börjar stöna och låta lite också, hör jag att undersköterskan säger till barnmorskan, vilket jag antar är ett tecken på att det är i slutfasen. Jag frågar dom hur lång tid de tror att det är kvar, för nu gör det väldigt ont trots lustgasen. Jag får lägga mig på sängen och de kollar och jag är öppen 9 cm redan. Det var bra det för straxt innan var jag på väg att kräva att få gå hem igen och skita i det där med att föda barn, men nu kom hoppet åter att det faktiskt skulle finnas ett slut på det här.

Så jag ligger kvar på sängen för det dröjer inte många minuter innan jag upplever att allt blir gult i hela mitt huvud. Det var en cool upplevelse, för nu började krystvärkarna. Jag har inte fått några instruktioner från Bm att jag får börja krysta så jag törs inte släppa på utan håller igen första krystvärken, vilket är bra för dom är inte alls beredda på det eftersom jag nyss inte var helt öppen. Men nu blir det fart och nästa värk skriker jag mig igenom så jag inte får nån kraft att krysta knappt. Så BM säger åt mig att lägga bort lustgasmasken och jag tänker "Är du dum i huvudet? Den släpper jag aldrig" men jag lägger ändå bort den för kroppen är på något sätt beredd på att det är klart snart. Jag har också ett svagt minne av att det kommer nån mer BM och presenterar sig och ska hjälpa till men jag är så borta just då att jag tänker "Jag skiter i vem du är, ta ut ungen!" men jag säger väl typ "ja, hej på dig" eller något liknande och bryr mig inte så mycket mer... BM Agneta säger att huvudet är precis i öppningen och det var jättebra att hon sa så jag visste att det var klart snart. Hon säger också åt mig att vara tyst och sätta kraften i krystningen så det gör jag på nästa värk och då kommer hela ungen på en gång! Dessutom kom allt fostervatten också som var mycket mekoniumfärgat (alltså bajsfärgat) eftersom hon hade bajsat i magen, troligtvis under dagen före för hon är helt inkladdad. (härliga detaljer, eller hur) Men hon är vacker och rödhårig och världens sötaste. Kl. 9.26 var hon ute, alltså c:a två timmar efter att vi kom in på förlossningen. Det gick alltså väldigt fort den här gången, när det väl kom igång. Jag minns inte att det gjorde så ont med Teo, men det var väl intensivare värkar kanske och jag tar nog hellre det och så går det över fort. Dessutom sprack jag ingenting alls, vilket är helt underbart. Med Teo kunde jag inte sitta på en vecka efteråt för det gjorde så ont, men nu var det inga problem alls.

Nu vaknade hon så nu får jag skriva klart en annan gång. Blöjbyte hägrar!

Fortsättning:
Moderkakan kom ut snabbt efteråt också och såg bra ut men ändå fick jag ligga kvar i sängen i ett par timmar efteråt. Tilde skrek inte så mycket utan andades lite hackigt och eftersom Tova gjorde likadant och hamnade på neonatalavdelningen med kemisk lunginflammation så kom lite oro över mig. Men ändå kände jag att Tilde inte var så sjuk, men barnläkaren kallades in för att kontrollera henne men det var ingen fara sa han. De ville dock inte att jag skulle gå hem efter 8 timmar (som de nya reglerna säger att man ska) utan vi fick stanna kvar för observation. Så vi fick vårt fika och det behövdes för att föda barn utan frukost var ingen höjdare. Nu var jag något yr av hunger så jag åt mina mackor, plus en av Kimmos också, plus nån macka till som Kimmo hämtade från frukostbuffén på BB. Jag hade lite depåer att fylla på. Sen fick jag komma upp och duscha, vilket alltid är underbart att få göra. Man måste ju kissa också innan man blir godkänd för att komma till BB så jag lyckades få till det också. Med Teo fick jag kateter i två dygn för jag inte lyckades göra det och det ville jag inte ha igen. Så sen fick vi ta vårt nyfödda barn i hennes platslåda som hon sov i och fick bosätta oss på rum 206. Enkelrum och möjlighet för Kimmo att bo kvar var det, men vi beslöt att han skulle åka hem till de stora barnen istället på natten.

Det är lite intressant ändå med de här nya reglerna att få stanna 8 timmar som det skrivit så mycket om nu. BM på förlossningen tvingade ju inte hem oss, utan sa åt oss att stanna eftersom Tilde behövde kollas upp. Men på BB så var de förvånade när jag ville åka hem dagen därpå, och kallade det för "tidig hemgång" vilket det kallas när man vill åka hem innan 48 timmar. Det är lite olika bud hela tiden tycker jag. Men vi fick iaf åka hem efterom Tilde kom igång med amningen och äter ungefär hela tiden just nu. Hon fick godkänt på läkarundersökningen också, iaf den första. Men i torsdags fick vi åka tillbaka in för att ta PKU-prov och gulsotsprovet och så gjordes en ny läkarundersökning, enligt rutinerna. Då hade hon förhöjda värden på gulsoten, så samma dag åkte vi in vid 18-tiden för nya prov och ev solning om det hade behövts, men det gjorde det inte. Dock var läkaren lite fundersam på vad det var som hackade i benet på Tilde när hon kollade höfterna för ev fluxation (eller vad det heter) så vi fick en remiss till ortopeden för att kolla upp detta. Så på tisdag ska vi dit innan hon är helt godkänd.

Något som mer är intressant är att samma dag som Tilde föddes, på eftermiddagen, ringde försäkringsbolaget och undrade om vi behövde ha försäkring på den lilla... Jag har ju haft en gravidförsäkring och där uppger man ju beräknad datum men det stämmer ju nästan aldrig. Så när hon ringde blev hon skamsen eftersom det var samma dag och sa att hon skulle ringa senare, och det gjorde hon. Två dagar senare... kan man inte ens få komma hem knappt innan de ringer... jag visste iofs att jag ville ha en försäkring på henne, precis som på de stora barnen, men personnummer och namn var ju inte klart än och det känns som att man helst vill klara av pappren med skatteverket innan man börjar ta försäkringar på ett barn som inte har något namn eller personnummer... men iofs, händer det något de närmsta dagarna så är det ju alltid bra med försäkring. Så idag satt jag och försökte fylla i försäkringspappren, och då måste ju det som har kollats upp med gulsot och höfterna stå med, men det känns som att det inte är någon fara ju med dessa saker. Men trots det ska det stå med i hälsopappren som jag skickar in.

Nåväl. Nu sover Tilde igen vilket hon gjort ungefär hela dagen, när hon inte äter alltså, känns det som. Jag har fått konstant huvudvärk som jag tror beror på spänningar i axlarna för jag sitter nog fel och ammar, och brist på luft och motion är en bidragande orsak. Dessutom är ju sömnbrist och vätskebrist två andra orsaker till huvudvärk, så det kanske inte är så konstigt att jag har ont i huvudet. Jag har dessutom fött barn för fyra dagar sen och har två stora barn som är lediga och hemma, varav den ena hade 39 graders feber i natt, så ok då... det kanske är ok att inte vara på topp just nu... Så nu ska jag gå och vila igen tror jag, men då vaknar väl Tilde för hon har en sådan radar nämligen "åh, mamma sover, nu måste jag äta"...
Kram på er alla!