lite skrämmande... och väldigt personligt...

Idag har jag fått en inblick i vad en förlossningsdepression kanske kan innebära... eller kanske ren utmattning, helt enkelt. Jag vaknade i morse och hade INGEN som helst koll på vilken dag det var. Kunde verkligen inte begripa vilken veckodag det var, men kunde logiskt räkna ut att det borde vara torsdag eftersom barnen var lediga och det var Kristi Himmelsfärdsdag. Gick upp och duschade och mådde plötsligt fysiskt illa som jag behövde kräkas pga en känsla som återkom från en dröm jag hade i natt, tror jag. Det var först en känsla av att jag varit med i "arga snickaren" på TV där det i gårdagens avsnitt var en man som samlat på sig så mycket grejer och startat projekt på sit hus i hela sitt liv men det blev liksom aldrig klart. Jag kände nog igen mig i detta, även om jag inte startat byggprojekt, men min hjärna startar ju projekt hela tiden som inte blir av så det fanns nog lite små-hintar där till mitt liv som bearbetades i natt.

Sen kände jag att jag nog också drömt om att jag var med i typ ett dataspel eller dokusåpa, där enorma krav och förväntningar och uppgifter hängde över mig. Tilde var med mig i detta också och jag liksom kvävdes nästan av detta. När jag vaknade försökte jag äta frukost men var liksom helt tom och mådde så illa att jag nästan kräktes. Jag kunde inte heller sätta fingret på vad det var som var så jobbigt så därför kom nog denna känsla.
Denna form av panikångest gick över under dagen, dock inte bristen på tidskänsla. Dagen har verkligen bara gått idag och jag har inte haft nån känsla för hur mycket tid som gått. Det har varit otäckt faktiskt när klockan var två och jag inte gjort nånting på dan och sen bara nån minut senare var kl. halv fyra. Dessutom var jag tvungen att fråga Tova hur gammal hon var för jag mindes inte om hon fyllt 10 eller inte... snacka om förvirrad... att man tappar ord av att amma har jag tidigare gjort, men tidsbegrepp och ångest är inget kul alls...

Det är faktiskt väldigt läskigt när man inte har koll på läget, speciellt när man är van att ha det jämt. Tilde har dessutom kännt av min oro idag och inte sovit ordenligt på hela dagen. Max 45 minuter i stöten (tror jag) och hon har ätit massor av slurkar hela dagen. Gaser och trötthet gjorde att hon var helt otröstlig på kvällen nu, och när Kimmo gick på bio vid åtta-tiden så var jag färdig att ge upp. Men så gav jag henne bröstet och då slocknade hon och har sovit en timme nu faktiskt! (kl är 22 nu) I natt sov hon c:a 6 timmar i sträck vilket är rekord så jag hoppas att hon kan upprepa detta. Det är ju faktiskt värt att hon är vaken och skriker lite på dagarna om hon sover på nätterna, även om man inte får mycket gjort på dagen när hon är vaken, men nattsömnen för mig är viktigare än tvätt och disk, som ju är det som blir lidande när man inte kan göra så mycket på dagtid. Men vi är ju faktiskt två vuxna och två halvstora barn här hemma så det är ingen panik.

Jag hoppas verkligen att jag får sova i natt och att jag får drömma vackra glada drömmar. Anledningen att jag är så personlig och skriver dessa känslor som jag haft idag är för att få ner dom i ord om det är så att jag är på väg in i nån slags efter-förlossningsdepp. Då är det bra att ha svart på vitt hur jag kännt idag. Men jag hoppas att detta är en engångsföreteelse och "bara" ett tecken på trötthet än något annat. Vi får se hur det är i morgon. Kramar till er alla som läser här!