Själv stod jag på en loppis med Teo och skulle just betala en hurts till hans skrivbord. Jag blev så klart chockad och sa till personalen "Kan du ställa undan denna så länge? Min pappa har troligtvis dött så jag måste åka". Sen gick jag och Teo ut och tankarna började mala i huvudet om vad jag just hört. Jag sa till Teo att jag kör hem honom först, men att han gärna inte behövde säga något till de andra så länge, och så hör jag av mig när jag vet något.
Sen körde jag som i en dimma mot Brunflo. Ute på E14 ringde jag upp mamma igen för att få mer information, eftersom jag egentligen inte hört något av vad hon sagt.
Då då berättade hon att hon och pappa varit på Brunnen, nere i Brunflo centrum, och att han bara skulle in på ICA så mamma gick hem före honom och satte på kaffe för de skulle fika det kaffebröd de köpt.
Sen gick hon ut i trädgården och såg att det var tumult utanför ICA och att någon höll på med hjärtkompressioner på någon. Hon blev först rädd och tänkte att det kunde vara pappa, men tyckte sedan att hon såg honom komma ut från ICA så hon slappnade av en stund. Men sen kom ambulans, räddningstjänst och ytterligare en ambulans och pappa kom inte hem.
När ambulansen hade åkt, kom det upp en man och berättade att det är hennes man som de tagit med sig. Det var han som gjort den första insatsen, (se nedan). Mamma hade sedan då ringt mig och Lisa.
Mannen sa att pappas tillhörigheter hade ramlat ur fickan och låg på ICA, så vi visste inte om han hade någon identifikation med sig i ambulansen.
När jag hämtat mamma så åkte vi in till sjukhuset. När vi nästan var framme ringde en läkare och berättade att pappa var inkörd till sjukhuset. De ville då inte säga hur det gått, så vi åkte vidare in och parkerade utanför akuten. Det fanns en ledig parkeringsplats precis utanför dörren och jag har aldrig gjort en sån snabb, perfekt fickparkering i hela mitt liv...
Vi fick komma in på ett anhörigrum och där berättade läkaren det han visste om händelsen, vilket inte var jättemycket. Om jag nu minns rätt hade SOS hade fått samtalet 12:45 och var på plats väldigt snabbt. De hade utfört HLR och hittat något att skjuta på med hjärtstartaren i ambulansen så de hade testat minst en gång i alla fall. Men inget resultat med varken det, HLR eller sprutorna.
De hade kommit in till sjukhuset 13.25 och fortsatt försök med upplivning, men han dödförklarades 13.40. Vi var på plats redan straxt efter 14, så vi fick vänta i anhörigrummet en stund innan de hade gjort i ordning honom så vi kunde komma in och se honom. Det var fint och mysigt i rummet där han låg, och både mamma och jag tänkte att det var så tyst omkring honom. Han som alltid låtit; hostat, harklat sig, snarkat och rört på sig, var nu alldeles stilla och tyst. Jag som aldrig hade sett en död människa, tyckte att det var lite obehagligt, trots att det var min pappa. Han var blå i ansiktet, vilket tydligen är vanligt vid sådana här dödsfall, men händerna var vita. Jag tvingade mig själv att faktiskt röra honom, trots att det kändes lite konstigt, men jag kände att han fortfarande var varm, och det känns skönt att jag faktiskt tog i honom för att få ta avsked av en varm kropp.
Mamma och jag lyssnade på "Pie Jesu", från Requiem. Requiem hade vi just lärt oss betydde "vila" så det kändes väldigt passande, då vi hade sjungit den på en gudstjänst en vecka tidigare. Låten efter denna på min Spotify-lista var Over the rainbow, och för mig är denna väldigt förknippad med pappa. Vi sjöng den ofta med "Delight", min sånggrupp, och pappa sa att han som aldrig brukar gråta, alltid grät när vi sjöng den för den berörde honom på något djupt sätt han inte själv förstod. Så vi grät en stund där inne hos pappa innan vi gick ut och pratade med personalen. Vi fick hans tillhörigheter, som tydligen lämnats till ambulanspersonalen. Kort, pengar, mm fick vi, men kläder och skor kände vi inte att vi behövde. Det enda vi dock fortfarande inte vet var det tog vägen, är det han handlade på ICA. De sakerna är borta.
Vi åkte sedan hem till mig, hämtade mina barn, och åkte till Brunflo och fikade. Jag gick ner på ICA för att se om det fanns några saker jag skulle hämta, eller så, och så köpte vi kladdkaka och grädde. I kassan satt hon som hade hjälpt till med pappa. Hon frågade hur det hade gått så jag sa kort att han var död och så grät jag ju igen så klart. Jag frågade kort vad som hänt med hjärtstartaren, och hon sa att den inte hade funkat. Jag tror att jag tackade för hennes hjälp, men jag vet faktiskt inte riktigt vad jag sa till henne. Hon hade uttalat sig i LT/ÖP sen och sa att jag hade tackat så jag hoppas att det var så...Sen gick vi till mamma och fikade och pratade. Men det är inte så lätt att prata när hon var i chock, och mina barn inte riktigt förstod, men det kändes bra att få vara tillsammans. Vi konstaterade att pappa blev "etta" till himlen.
Vi skrev ut ett foto på pappa och gjorde en minnesplats och tände ett ljus på ett bord i vardagsrummet.
Vi var hos mamma en lång stund och hjälpte till med en del praktiska saker. Sen åkte jag och barnen hem. Det kändes egentligen inte bra att lämna mamma ensam i huset, men just då var jag tvungen för jag kände inte att jag räckte till för henne, mig själv och mina barn. Jag behövde då hämta kraft från en annan plats, och få komma hem. Jag hade nog gjort annorlunda om jag kunde tänka mer logiskt, men det funkar inte alltid så bra i sådana här lägen.
Min syster ringde också och sa att hon skulle åka upp på lördagen, vilket var jättebra, så vi var samlade allihop, och att mamma kunde få stöd och sällskap.
Efter denna dag blir ju livet sig aldrig likt igen. Begravning, själaringning, tacksägelse, kistor, dödsannonser... sådant var tidigare mest sånt man pratade om på jobbet för andras räkning, men nu är det jag själv som måste ta ställning till detta. Allt är nu bokat, så det känns skönt att man nu kan bryta ihop för att kunna gå vidare. Men med barn kan man inte riktigt bara släppa allt, utan nu är det en semesterresa att planera för. Men sorg och glädje går ju hand i hand, och det är skönt att ha barn omkring sig för att inse att livet går vidare.
Själva händelsen utanför ICASom jag förstod så var det en man som heter Björn som först hade sett att pappa satt sig på en bänk utanför ICA. Pappa hade segnat ihop över bänken och blivit blå i ansiktet ganska snabbt. Denne man hade då försökt få ner honom från bänken. Då kom en personal från ICA, Angelica, som kom från sin lunchrast, och de hade tillsammans försökt få ner honom. De hade bett om hjälp men som de berättar hade folk inte velat hjälpa till. Angelica hade hämtat ICA:s hjärtstartare, men de hade inte fått igång den. Redan här kom Sigrid till platsen, som jobbar som deltidsbrandman. Hon hade inte jour men hade sett larmet om hjärtstopp på SMS och visste att hennes kollegor redan var ute på en skogsbrand. Hon var på väg till ICA i Brunflo så hon skyndade sig dit för att hjälpa till. Hon försökte också få igång hjärtstartaren, men lyckades inte heller. Den var helt död, antagligen att batteriet var slut.
De satte igång HLR ordentligt och ganska snabbt kom en ambulans som var i Brunflo och startade upp med hjärtstartare och HLR. Räddningstjänsten och ytterligare en ambulans från stan kom också.
Media
Redan på fredagen skrev LT/ÖP om händelsen utifrån att en person dog utanför ICA och ingen ville hjälpa till, samt att hjärtstartaren inte fungerade. Då stod inga namn på vare sig pappa eller den som hjälpte till. Bara Angelica på ICA medverkade i en intervju och uttalade sig om händelsen. Jag skrev om det på facebook, och en av mina vänner, som jobbar på Expressen, tog kontakt med mig på lördagen och ville skriva om händelsen. Så på lördagseftermiddagen ringde en journalist upp mig och vi pratade om hur jag kände om det som hänt. Visst känner jag att det är otroligt tråkiga omständigheter, med hjärtstartare som inte fungerar, och att folk valt att inte hjälpa till. Det var detta som pressen ville trycka på, och att vi skulle förfasa oss över detta. Och jag kan känna så på ett sätt, men jag tror ju naivt på att människor är goda i grunden, och att olika omständigheter gör att vi väljer olika saker. Jag vet inte exakt hur situationen var. Det handlar ju om några sekunder, minuter, och då gör man som människa val som inte alltid är så genomtänkta. Så jag vill inte döma någon. Men jag valde ändå att vara med i artikeln, för att om den kan få bara en enda människa att tänka till nästa gång, och våga göra en insats, så är det värt det. Och om några företag kollar sina hjärtstartare en extra gång, så att alla funkar när de behövs, så är det värt mediapådraget.
Sen är det ju lite speciellt att pappas ansikte får pryda 1/4 sida i Expressen. Han har ju av någon anledning ofta fastnat på bilder i olika medier. Och han älskade att visa att han var i tidningen. Den sista tiden var hans namn ofta med i resultatlistorna på Bridgen, vilket var hans stora intresse. Här nedan följer de artiklar som skrivits, med länkar och texten.
Artikeln i Expressen:
http://www.expressen.se/nyheter/eric-70-dog-utanfor-ica-hjartstartare-fungerade-inte/Eric, 70, dog utanför Ica – hjärtstartare fungerade inte
Vid lunchtid i fredags kollapsade Eric Stjernberg, 70, i Brunflo, som ligger utanför Östersund i Jämtland.
Han satte sig kort innan kollapsen på en bänk. En person som var i närheten beskrev det som att han därefter "tippade omkull". Innan ambulansen anlände till platsen försökte tre personer hjälpa till med bland annat hjärt- och lungräddning.
Hjärtstartaren fungerade inte
Eric Stjernberg förlorade pulsen ganska omgående. I Ica-butiken fanns en hjärtstartare som snabbt togs ut till platsen. Men den fungerade inte.
– Jag vet inte om det hade hjälpt, men det är galet att den inte fungerar. Jag är inte bitter över det eftersom jag inte vet om det hade gjort utgången annorlunda. Och det hjälper ju inte nu att fundera på just detta. Pappa är död ändå, säger Christina Mäkelä.
– Men jag hoppas detta kan göra fler medvetna om att kontrollera sina hjärtstartare ofta så det inte händer igen.
På platsen – mitt på dagen – var det mycket folk i rörelse utanför butiken. Enligt Östersundsposten, som först skrev om händelsen, stod personer i grupp och följde utvecklingen.
Tre pensionärer hjälpte till. Med SOS i telefonen försökte de få ner Eric, 70, från bänken. Men misslyckades eftersom han var för tung.
Samtidigt ville inte människor i närheten hjälpa till.
– Det är jobbigt att höra detta tycker jag. Om uppgiften stämmer att människor blivit ombedda att hjälpa till i en sådan här situation, men valt att stå och titta eller gå förbi, så blir jag verkligen besviken på människor. Och då spelar det ingen roll vem det är, även om det i detta fall gällde just min pappa
– Jag kan förstå att folk drar sig från att göra den första insatsen, även om jag hoppas att alla ska våga göra det. Men när man ber om hjälp och de inte hjälper till, det tycker jag är fruktansvärt, säger Christina Mäkelä, som också vill passa på tacka de som faktiskt gjorde en insats.
"Har väl inte landat än"
Hon är tydlig med att varken hjärtstartare eller personerna i närheten med all säkerhet skulle kunna ha räddat Eric Stjernbergs liv.
Men människor borde ha hjälpt till.
– Det är alltid jobbigt att bli av med en förälder. Det är chockartat och vi har väl inte riktigt landat ännu. Han var inte helt frisk, utan hade en hel del krämpor. Så vi hade väl lite gått och väntat på att något skulle hända. Men det är ändå chockartat när det händer. Pappa har ju funnits där hela mitt liv, men nu gör han inte det längre, säger Christina Mäkelä.
Hjärtstartaren ska kontrolleras
Enligt Östersundsposten, som pratat med Ica-handlaren, får samtliga i butiken utbildning i hur hjärtstartaren fungerar.
Efter dödsfallet har nu Anticimex, som sålde hjärtstartaren till butiken, kontaktats. Redan på måndag ska den kontrolleras.
– Ja annars är det ingen mening att vi har någon. Vi har utbildning med personalen om hur hjärtstartaren används två gånger om år tillsammans med Anticimex så det är ständig utbildning i det, säger Ica-handlaren till ÖP.
LT/ÖP
http://www.ltz.se/blaljus/olyckor/hjartstartare-fungerade-inte-vid-dodskollaps-i-brunflo-butiksbitrade-det-ar-fruktansvartSå här stod det i LT fredagen 21 juli 2017:
En man kollapsade och blev liggandes på en bänk i Brunflo. Anders såg hur mannen blev blå i ansiktet och slog larm.
– Allt som kunde gå fel gick sedan fel, säger han och berättar om livräddningen.
Trots att Anders bad förbipasserade om hjälp stannade ingen. Butiksbiträdet Angelica Blomberg fick syn på männen och kände direkt att hon måste agera.
Det var vid lunchtid på fredagen som mannen kollapsade på torget i Brunflo. Anders och två pensionärer satt i närheten och såg mannen ligga på en bänk vid ingången till en livsmedelsbutik. Anders såg hur mannen blev blå i ansiktet och slog larm. Med mobilen och SOS tryckt mot örat försökte han lyfta ned mannen för att kunna påbörja livräddningen. De två pensionärerna var för svaga för att hjälpa till och Anders insåg snabbt att han inte skulle klara av att lyfta ned mannen på egen hand och bad förbipasserade om hjälp. Men ingen stannade.
– Jag har aldrig varit med om så många tråkigheter på en och samma dag, säger Anders.
Vad tänkte du när ingen av de förbipasserande ville hjälpa till?
– Nej jag tänkte inte så mycket det kändes bara förjävligt.
Samtidigt får Angelica Blomberg, som jobbar i butiken, syn på männen.
– Jag var på väg ned från min lunch och av ren reflex tittade jag ut och så såg jag att han hängde över bänken. Det såg ut som att han satt sig ned och tippat omkull och tre äldre gubbar stod runt omkring, en pratade i telefon och två tittade på, säger hon.
När Angelica Blomberg kommer fram till mannen har han ingen puls. Tillsammans med Anders och tre av sina kollegor lyfter de ned mannen och livräddning påbörjas.
– Men då hade det redan gått säkert fem minuter och varje minut är viktig när det handlar om livräddning, säger Anders.
– Jag försökte använda hjärtstartaren men när den inte fungerade påbörjade jag hjärt- och lungräddning. Det höll vi på med tills räddningstjänsten kom och tog över och bad oss att gå, säger Angelica Blomberg.
Vad tänkte du när hjärtstartaren inte fungerade?
– Man tänker att sådant här inte får hända. Det är en trygghet att den finns och att den står på laddning hela tiden men så var den ändå helt död.
Mannen avled men om hans liv gått att rädda om hjärtstartaren fungerat är oklart. Trots det olyckliga slutet kom en anhörig in dagen efter incidenten och tackade personalen för deras insats.
Angelica Blomberg har jobbat i butiken i ett år och har ännu inte fått någon utbildning i hur man använder en hjärtstartare. Hjärtstartaren är köpt av Anticimex och enligt Icahandlaren Lennart Olavsson har hjärtstartaren tidigare fungerat utan problem. Den har använts vid tre tidigare tillfällen, det senaste för cirka ett halvår sedan.
Efter dödsfallet har Anticimex kontaktats och hjärtstartaren ska kontrolleras på måndag.
– Ja annars är det ingen mening att vi har någon. Vi har utbildning med personalen om hur hjärtstartaren används två gånger om år tillsammans med Anticimex så det är ständig utbildning i det, säger Lennart Olavsson.
Fler måste lära sig hur man livräddar och åtminstone att man hjälper till när någon ber om hjälp
Han vill ge en eloge till personalen för deras agerande vid händelsen.
– Det är fantastiskt att personalen sprang ut och hjälpte till. Det är inte roligt för personalen att se en person som dör, de är vanliga människor allihopa, säger Lennart Olavsson och fortsätter:
– De gav hjärt- och lungräddning men det hjälptes inte men de gjorde vad de kunde.
På måndag väntar samtal med personalen för att se till att de mår bra efter den tragiska händelsen.
Även Anders vill berömma butikspersonalen för deras insats. Men han känner frustration över att förbipasserande inte stannade upp för att hjälpa och för att hjärtstartaren inte fungerade.
– Fler måste lära sig hur man livräddar och åtminstone att man hjälper till när någon ber om hjälp, säger han.
Fotnot: Anders heter egentligen något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar