September 2016

För exakt ett år sen kraschade jag in i den berömda väggen. Och i år förstår jag varför det hände just den här tiden. Skolan kom igång bra, verksamheterna på jobbet likaså. Men just nu, en månad in på terminen, tar energin liksom lite slut hos alla, saker är inte så nya och spännande, förkylningar och VAB blir aktuella och de saker som inte kommit igång på jobbet hänger fortfarande i luften. Jag har känt av samma tendenser i år nämligen, men blivit medveten om det nu och försöker hantera det.

Det har gått ett år och jag har nu också jobbat c:a 1,5 månad på heltid på mitt gamla jobb. Under våren arbetstränade jag först på kansliet som informatör och gjorde om vår webbplats. Sen från påsk var jag på kyrkogården och vaktmästeriet. Det har varit otroligt viktiga erfarenheter och lärdomar. Och nu på hösten har vi brist på kantorer så jag får nu möjlighet att jobba som kantor på en del av min tjänst, vilket är väldigt roligt. Det handlar om att spela på dop och gudstjänster, samt leda Torvallakören. Jag mår bra av att få hålla på med musik, och det är en energikälla för mig. Jag försöker samla på mig energikällor, och att musicera är en av dessa. Jag har försökt att göra som många andra, promenera i skogen för naturen är så helande. Jo visst, om man inte har fjorton "ekorrar" i hjärnan som ska surra runt och då får fritt spelrum när man är ute i den tysta och helande naturen. Jag gick 5 km i lera och slask och det var inte tyst en sekund i huvudet. Så ska jag göra om detta så ska jag ha en ljudbok eller musik för att kunna kanalisera tankarna.

Mina äldsta barn har under våren genomgått utredningar på BUP för olika NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Teo fick diagnos först, vilket visade sig var ADHD. Ingen var direkt förvånad över detta. Mer lättade att vi haft "rätt" och nu kan ta tag i strategier och medicinering. Så han får nu concerta vilket hjälper honom att fokusera.
Tyler, som bytte namn officiellt under våren, fick diagnosen AD(H)D. Hen uppfyllde bara 5 av 6 kriterier för att ha Hyperaktivitet. Frågeställningen för Tyler under utredningen var dock Aspberger/Autismspektrumtillstånd, så diagnosen blev lite överaskande, även om vi alla är övertygade om att det stämmer. Hen får också medicin, för detta och nu under hösten verkar vi ha hittat en bra kombination som hjälper henne, med både Strattera och Ritalin. Dessutom tar hon Sertralin mot depression, sen i november, samt D-vitamin. Så jag känner mig som värsta apotekaren numera...

Själv ska jag också få göra utredning för ADHD. Läkaren på företagshälsovården skickade remiss till neurpsyk för mig i våras, men det är lång väntetid, trots att mitt fall är prioriterat. Ärftligheten är ganska hög så eftersom de båda äldsta barnen har fått diagnos, och jag dessutom uppvisar och har uppvisat ganska många symtom på detta, så är det rätt troligt att jag också har det. Så jag räknar med det just nu, och bejakar mina "galna" sidor. Jag försöker spara energi genom att förstå hur jag är i grunden, och att det faktiskt går ut massa energi för mig att vara lugn, sansad och fokuserad, mycket mer än det går åt för andra "normalstörda" människor. Det har varit, och är, en viktig insikt i min energijakt.

Jag tror att även den minsta har ADHD, men det funkar bra med skolan än så länge och då finns ingen orsak att utreda, tycker jag. Hon har börjat i förskoleklass nu på hösten och trivs jättebra. Hon kan väldigt mycket redan, vilket de andra två också kunde, så kunskapsmässigt blir det nog inga problem. Dock kan det istället bli för lite utmaning, vilket också de andra två kan vittna om, och därför tappade de intresset för skolarbetet periodvis, när inte läraren kunde utmana deras kunskap.

Det går åt en hel del energi att vara mamma till dessa underbara energiska ungar! Och det går åt energi till att vara jag. Men bara att ha barn som har massa med extra mycket behov av stöd och hjälp tar massor med tid och energi och engagemang. Att vara på standby för att skolan ringer med olika saker, att kolla att barn som är hemma äter och tar medicin, att få ut barnen utomhus och inte fastna framför spel, ipad eller cosplaytillverkning, att kolla så att de mår bra och inte hamnar nere i nån svacka igen... vi har haft perioder med självskadebeteende hos barnen och dessa perioder går man ju under som förälder. Att inte veta vad som händer och att måsta gå till jobbet trots att man helst bara vill låsa in barnen och vara där för dom hela tiden, för man vet inte vad som kan hända som gör att det plötsligt svänger över och de mörka tankarna tar över. Bitvis är det fortfarande så, men det har blivit mycket bättre sen de fick diagnoserna och de liksom blev bekräftade kring att de är annorlunda, men ändå att det är ok! Sen är det alla kontakter med BUP, FK, försäkringsbolag, föreningar mm som man ska ha. Det är verkligen ett heltidsjobb, men ändå får man inte vara sjukskriven eftersom jag "redan varit det i nästan 365 dagar..." som FK uttrycker sig.

Jag känner mig dock välsignad med dessa utmaningar. Jag lär mig massor och får massor av glädje och kamp i mitt liv, vilket gör det färgglatt!! Men nu får det vara slut för idag!