Vad det är ett underbart jobb jag har egentligen. Intressanta ord att komma från en trött pedagog en söndagkväll efter ett konfirmandläger. Men det är ju enorma situationer man hamnar i, med möten med underbara ungdomar i en jobbig och rörig tid i livet. Igår kväll hade vi en gudstjänstvandring och jag fick förmånen att ha en station med personlig förbön/korstecknande i pannan på varje konfirmand. Jag stod en bit in i skogen och det blev mörkare och mörkare och det var rätt så kolsvart när de första ungdomarna kom. De fick komma in till mig i skogen enskilt och jag bad för dom och om det var något de själva ville be om. Sen satte jag ett korstecken i deras pannor som en påminnelse om när de var små och döptes. De annars ganska stöddiga och "attitydiga" ungdomarna blir plötsligt mjuka och trevliga, när de får en glimt av Närvaron och vågar riva en bit av ytans mus och öppna en liten bit av sig själv. Det var 40 stycken jag fick göra detta med, men varje stund var unik! Det var stort och tufft och det var så jag verkligen insåg varför jag håller på med det här slitjobbet!
Ja för övrigt så gick ju lägret jättebra, trots att en av våra vuxna ledare var sjuk. Men har man 14 unga konfirmandledare med sig så behöver man inte göra så mycket själv faktiskt! Helt otroliga ungdomar jag har förmånen att arbeta tillsammans med! Ännu ett skäl att glädjas över sitt arbete!
Nej det fick bli en kort anteckning idag för barnen pockar på uppmärksamhet! Men till sist ett citat av Leif GW Persson som jag hörde på radio idag (läses med släpig, fylle-röst):
"Jag har skrivit en diktbok med riktiga dikter som rimmar.
Inte sådana där dikter med bara ojämn vänstermarginal, utan riktiga dikter."
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar